Snöbäck och den helande muginfjädern

Från Bifrost Wiki
Version från den 10 april 2018 kl. 22.47 av MariaLarsson (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

En ättehistoria

I många århundraden har det gått legender om muginfågeln, om dess hunger efter renblodiga, om skräckvisionerna och om ägget som sägs kunna skapa Odens öga. Men lika kända är berättelserna om den helande kraften i tertialfjädrar från muginfågeln. De sägs bota alla sjukdomar och läka alla skador, vare sig de är orsakade av svartkonst eller något annat. Att få tag på en fjäder sägs vara omöjligt, men i ätten Snöbäck finns en saga som berättas när sjukdomen besöker deras hem.

Det var för många, många år sedan, när en okänd pest drog över landet, som en ung häxa vid namn Almveig Snöbäck en dag fann sin älskade bror insjuknad. Pesten liknade inte den som drabbade mugglare och ingen botare hade förmågan att hjälpa honom. Dag efter dag såg Almveig sin bror förtvina i sjukdomen, och till sist en dag hade hans ögon täckts av de glupska bölderna.

Almveig började gråta när hennes bror inte längre kunde se världen runt dem, när han själv inte längre kunde gråta över sin olycka. Då reste hon sig upp från sin sida vid trollkarlens bädd och lovade att om en värdslig bot ej stod att finna skulle hon söka bortom botare och trolldrycker. Brodern bad henne att låta bli, bad henne att stanna den lilla tid han hade kvar, men med pesten över ögonen kunde han inte se att Almveig redan hade gått.

Almveig färdades med sin kvast i många dagar och nätter innan hon nådde storskogen legenderna berättade om. Träden var så stora och höga att ingen mugglares yxa någonsin lyckats fälla ett enda av dem och dit in begav sig häxan. Ensam med bara sin kvast och sin stav till sällskap letade Almveig.

Hon talade med ett gammalt nordtroll som skakande på huvudet sa att pesten var ingenting deras örter kunde bota. Hon träffade ett skogsrå som sa att endast skogens varelser var hennes att sköta. Djupare och djupare in i skogen vandrade häxan, ända tills solens strålar inte längre nådde in bland grenarna. Där träffade hon en varelse som inte var en varelse, utan bara skuggor av vingar och ögon i mörkret.

Som den väluppfostrade häxa hon var gick Almveig ner på knä, för hon visste ju vilken varelse det var hon till sluta hade hittat, och varje Snöbäck vet att naturen och dess invånare ska behandlas med respekt.

“Muginfågel! Hör mig när jag ber dig om en av dina tertialfjädrar. En fjäder från dig kan rädda ett liv som än har många år kvar att leva. Om du ger mig vad jag ber om, ska du få vad som än står i min makt att ge dig i gengäld.”

Almveig väntade på ett svar, med kallsvetten sakta sipprande fram längs ryggraden stod hon knäböjande i skogen. Utan svar.

Det dröjde sju dagar innan Almveig återvände hem till sin bror. Pesten hade ätit hans ögon och hans kropps styrka, ändå hörde han häxans hemkomst och hur hon tände elden under kitteln. Det bubblade om innehållet och snart kom Almveig fram till bädden och bjöd sin bror att dricka. Brodern drack och för varje klunk av trolldrycken skalade bölderna bort sig från hans hud. Styrkan kom tillbaka och till slut öppnade trollkarlen sina ögon.

Det första han fick se var sin syster och bindeln hon knutit om sina egna ögon. Under syntes de tydliga konturerna av utklösta hålor. Ändå log Almveig då det denna gång var hennes bror som började gråta när hon inte längre kunde, för varje Snöbäck vet att inget pris är för dyrt att rädda livet på de som står en nära.